För ett halvår sedan (eller hur länge sen det nu är...) bestämde jag mig för att jag ville lära mig mer om kommunikationen mellan häst och människa. Fick kontakt med en tjej som heter Moa som är väldigt duktig på detta. Hon kom ut till stallet och pratade lite om hur vi skulle hantera Rufus och den stress/blockering han har i jobbiga situationer. Det där som gör att han bara gör över folk och släpar runt med dom bak i grimskaftet.... 

Rufus var verkligen hemsk i början. Särskilt då jag var ny med honom och han säkert skulle testa mig lite extra. Man blir lätt förbannad och frustrerad då han bara sätter alla sina hundratals kilo FRAMÅT och man inte får stopp på honom. Man märkte även i andra lägen att han liksom "stängde av" och stod och tittade bort i fjärran och inte riktigt tog in det man ville tala om för honom... 

I går hade jag utsläppet. Rufus fick stå inne medans dom andra hästarna vandrade ut en efter en. Inte det bästa han vet direkt... utan han blev gaaaanska stressig och for runt i boxen. Jag gick in i boxen till honom och tog av honom täcket, och då stog han stilla som ett ljus men spänd som en fiolsträng... När jag sedan skulle ta på honom grimman i boxdörren var jag beredd på att han skulle göra en klassisk rusning över mig... men jag tog ett djupt andetag och försökte känna lugnet i mig... öppnade dörren och sa till honom att backa. Han lyssnade inte på första försöket så jag fick ta i med lite större gester och då backade han undan för mig. På med grimman och longerlinan och ut genom stalldörren. Väntade mig även här att han skulle börja bråka lite. Han var spänd, frustade, gnäggade efter dom andra och man märkte att han gärna ville gå ut. Jag stannade och han stannade lugnt bakom mig och sedan sa det bara "poff" i honom och luften gick ur honom. Vi stod och småpratade en stund och jag klappade om honom innan jag gick vidare till ridhuset med en häst som gick som en hund efter mig. Sååååå varm i hjärtat jag blev!!! Det är så härlig känsla när man känner att en häst verkligen har fullt förtroende för sin ryttare och att den litar så mycket på honom/henne att han inte behöver själv ha full koll på allt som händer. Det var lite läskigheter på väg till ridhuset, men då är han så söt för då kommer han upp lite närmare bakom ryggen och puffar lite på handen med mulen. Precis som han vill "hålla handen" lite! :-)

Jag kommer i håg första promenaden vi hade där tillsammans med Moa då Rufus drog iväg till stallet och var allmännt stressad. Vilken skillnad på häst!!

I ridhuset släppte jag honom lös, satte på radion och "donade" lite. Rufus gick omkring efter mig och tittade nyfiket på vad jag höll på med. Smackade på honom och bad honom om att röra sig lite i ridhuset. TJOHO sa han och busade loss ett tag! Sen lugnade han ner sig och jag kunde ställa mig i mitten och "longera" honom, men utan någon lina, i alla gångarter. Byte av volt i galopp, öka och minska traven, göra halt och stå kvar på voltspåret osv. Han var helt avslappnad och öronen hade full koll på mina komandon under hela passet! Och det var nästan bara med min tanke jag fick honom att byta varv etc. Det var min energi som styrde tempot och mina tankar som styrde riktningen. Kände mig ungefär som fransmannen i Globen! :-)  Det var nästan så jag började gråta då jag inser att jag ska svika honom nu och ge min tid och kärlek till Dosan istället. Jag hoppas VERKLIGEN att han får en ny medryttare som ger honom TID och förstår honom!

Efter passet promenerade vi tillbaka till stallet, på med täckena och ut i hagen. Mockade och fixade innan jag gav dom lunch-hö och sedan for hemåt igen. Var tvungen att ringa Moa längs vägen och tacka för att hon har fått mig att tänka häst på ett helt nytt sätt!!!

Om exakt en vecka är jag på väg hem med Dosan i transporten. Ett nytt kapitel i mitt hästliv ska börja och jag hoppas ni kommer få läsa om det här i bloggen! Tack Rufus för allt roligt jag har fått ha tillsammans med dig!!! (Och tack Rani för förtroendet att jag har fått vara medryttare på din häst!)

Glad Lucia på er alla!