På något sätt inser även jag att jag kommer kunna gå vidare i livet, även om det just nu verkligen är en FYSISK påtaglig sorg och smärta som gör att jag inte kan äta utan rasar kilon... Men inget ont som inte har något gott med sig!

Har extremt svårt att fokusera på jobbet som tyvärr blir lidande.... Håller masken väl mot både gäster och övriga familjen men känner att det måste få pysa ut här och där för att man inte ska sprängas... En ventil är min underbara kör där vi snart ska ut på turné vilket känns skönt att skingra tankarna med.

En annan ventil är givetvis stallet! Det har kännts motigt att ligga i hårdträning med Dosan just nu... men jag måste givetvis ändå dit och mocka, fixa mat etc. och tar mig alltid tid för en mysstund tillsammans med henne. Hennes lugn och hennes "leva i nuet" ger mig energi och styrka att ta mig vidare.

I går tog jag mig i alla fall i kragen och åkte till Cissi-träning. Var nog lite mer "bestämd" idag och visade henne direkt från början hur jag ville ha det. Hon skulle reagera direkt på mina hjälper och hon fick inte gå och titta på allt annat... Å jisses vad duktig hon var!!!! Hon gick sååå himla bra på slutet att jag bara satt och log. DET är ridning när det är som bäst och jag fick verkligen en sådan kick av det! Kunde inte ens bli på dåligt humör när jag kom hem utan somnade med ett leende!

Tack Dosan för det!!! Love U!!